Pink Floyd The Wall - Världens längsta musikvideo
*SPOILER ALERT*
Jag såg nyss Pink Floyd The Wall som är baserad på Pink Floyd's album The Wall (no shit!). Till att börja så kan jag säga att albumet är ett av tidernas bästa album utan att egentligen innehålla några bra låtar. Ok Comfortably Numb och Hey You och några till är bra som dom är men i övrigt så är det liksom nja. Men lyssnar man igenom hela albumet så märker man hur bra dom funkar tillsammans, liksom Another Birck in the Wall (part 2) är väl en ok låt men det är när man först lyssnar på Another Brick in the Wall (Part 1) som går in i The Best Days of Our Lives som sedan går in i Another Brick (part 2) som den blir fantastisk.
Ok nu till filmen. The Wall är ett konceptalbum och storyn är den samma som i filmen. Den handlar om Pink (spelad av sångaren/live aid-snubben Bob Geldof) som när han är liten förlorar sin far i WW2 och därefter enbart tas om hand av sin överbeskyddande mamma. I skolan råkar han ut för tyranniska lärare. Pink växer sedan upp och blir rockstjärna och gifter sig men hans fru är senare otrogen mot honom. Alla dessa tråkigheter är "bricks in the wall", en vägg som Pink bygger upp i hjärnan och isolerar sig från omvärlden och blir mer och mer insane. När han inför ett gig åker på en drogöverdos så börjar han hallucinera att han är en ledare för ett Nazist-liknande parti och att konserterna är som stora samlingar för partiets följeslagare. Slutligen gör hans samvete uppror och hans ställs inför en rättegång i sin egen skalle. Där kommer juryn fram till att Pink måste riva muren och öppna sig till omvärlden igen vilket gör hela storyn till en cykel som går runt (vilket demonstreras så underbart genom att första låten på albumet börjar med en röst som säger "...We came in" och det sista som hörs på sista låten är en röst som säger "Isn't this where...")
Har man inte lyssnat på albumet The Wall och dessutom läst på vad storyn på den handlar om så skulle jag vilja säga att man är körd när man ser filmen. Filmen har näst intill ingen dialog förutom det som sjungs i Pink Floyd's låtar vilket bör göra det svårt att hänga med när det klipps från skolan till krig till Pink som rockstjärna till animerade sekvenser. Nu har ju jag som tur är lyssnat flitigt på The Wall och läst på mig på storyn så jag kunde bara sitta å njuta av en enda lång musikvideo till detta underbara album (fick enorma rysningar när Comfortably Numb drog igång). En låt har tillkommit i början av filmen som inte är med på skivan och låten Empty Spaces har omarbetats till en längre verision (som egentligen är den ursprungliga verisionen). Annars så är alla låtar med som vanligt förutom Hey You (vilket är väldigt synd eftersom den är min favorit på albumet) och The Show Must Go On.
Som film betraktat är den väl inte mycket mer än godkännd men som The Wall med rörliga bilder så är den riktigt bra, de är ju som svårt å klaga på soundtracket
7,5/10