Så var ännu en jul förbi
Min 19:e julhelg är avklarad. Man börjar kunna det här nu.
Julafton - Seg som vanligt. Även fast man inte borde bry sig så mycket om julklapparna nu för tiden så blir man (åtminstone jag) i princip som ett barn när det kommer till utdelningen av klapparna, lite fjantigt är det men sant. Vad fick jag då, jo bl a: 3 säsongen av seinfeld, film, tv spel, sockar (som jag faktiskt blev glad för, det hade börjat sinat på sockfronten) m m. En fråga kvarstår ju efter dopparedagen. Varför visar SVT ett program om änder i Japan efter Kalle Anka. Det är ju antagligen inte så många som tittar på TV just då men det måste väl ändå finnas något annat att fylla ut programtiden med.
Juldagen - Party, jag tror det är första gången jag varit ut på juldagen. Det var kul. Jävligt livat. Sen är det ju inte fel att gå plus när man är ute, jag vann nämligen 330 spänn på texas holdem (det är nån ny variant istället för black jack) så de vart lite extra kul. Nåt som också kul eller snarare bissart eller till och med surrealistiskt är stället vi hade förfest på; En kiropraktor-mottagning. Jag vet de låter absurt. Det gällde att hålla reda på flaskorna så man inte groggade med nån slags massage-olja eller nåt. Men det var inte så kul på....
...Annandagen - Var nämligen bakis imorse. Det har blivit som en jobbig ovana på sistone. Fast de är ändå bättre att va bakis än att förstöra kvällen innan med att bli dålig. Får se hur det blir på nyårsdagen om det går bättre då. Och när man vaknar vad är det man får se. En hel jävla dag om Tsunami-katastrofen. With all due respect till alla som varit med om tragedin (för det var verkligen tragiskt det som hände) och förlorat anhöriga och så men jag kan faktiskt inte riktigt bry mig så här ett år efteråt. Jag kanske låter cold-hearted men så är det. Jag förstår inte hur det känns men jag förstår alla som har det tufft efter tsunamin. Jag har inte varit med om nåt liknande och jag vet inget om dom personer vars olika historier om hur det var där borta och hur det är här hemma efteråt rullats om och om igen på TV idag så därför har jag svårt att känna nåt riktigt medlidande. Jag tycker heller inte att det ger nåt att sitta hemma framför TV:n och tycka synd om de som drabbades för ett år sen. Visst, det är verkligen synd om dom men varken jag eller dom mår bättre av att jag sitter hemma och suckar. Det skulle eventuellt få mig att känna mig som en sämre människa som klagar över minsta lilla när det finns dom som har det värre. Självklart finns det dom som har det värre än jag, det finns det alltid, men det är faktiskt inte nåt jag kan göra åt det (Som föräldrar som säger åt sina barn att äta upp sin mat och att dom ska tänka på dom svältande barnen. Men allvarligt talat världssvälten kommer ju knappast upphöra bara för att svenska barn äter upp all sin mat). Kanske hade jag kännt annorlunda om jag hade varit mer involverad i alltihop men nu är jag inte det så därför känner jag som jag känner. Jag bidrog med pengar till insamlingen som gjordes för ett år sen ungefär och jag tycker det hjälper mer än mitt medlidande. Avslutningsvis kan jag ju säga, så jag slipper bli utmålad som nån egotrippad idiot, att jag tycker det är tragiskt det som hände och att de som förlorat någon har all rätt att sörja hur mycket dom vill men jag anser inte att jag har någon skyldighet att sitta hemma och tycka synd om dom, det gör ju varken från eller till.
Julafton - Seg som vanligt. Även fast man inte borde bry sig så mycket om julklapparna nu för tiden så blir man (åtminstone jag) i princip som ett barn när det kommer till utdelningen av klapparna, lite fjantigt är det men sant. Vad fick jag då, jo bl a: 3 säsongen av seinfeld, film, tv spel, sockar (som jag faktiskt blev glad för, det hade börjat sinat på sockfronten) m m. En fråga kvarstår ju efter dopparedagen. Varför visar SVT ett program om änder i Japan efter Kalle Anka. Det är ju antagligen inte så många som tittar på TV just då men det måste väl ändå finnas något annat att fylla ut programtiden med.
Juldagen - Party, jag tror det är första gången jag varit ut på juldagen. Det var kul. Jävligt livat. Sen är det ju inte fel att gå plus när man är ute, jag vann nämligen 330 spänn på texas holdem (det är nån ny variant istället för black jack) så de vart lite extra kul. Nåt som också kul eller snarare bissart eller till och med surrealistiskt är stället vi hade förfest på; En kiropraktor-mottagning. Jag vet de låter absurt. Det gällde att hålla reda på flaskorna så man inte groggade med nån slags massage-olja eller nåt. Men det var inte så kul på....
...Annandagen - Var nämligen bakis imorse. Det har blivit som en jobbig ovana på sistone. Fast de är ändå bättre att va bakis än att förstöra kvällen innan med att bli dålig. Får se hur det blir på nyårsdagen om det går bättre då. Och när man vaknar vad är det man får se. En hel jävla dag om Tsunami-katastrofen. With all due respect till alla som varit med om tragedin (för det var verkligen tragiskt det som hände) och förlorat anhöriga och så men jag kan faktiskt inte riktigt bry mig så här ett år efteråt. Jag kanske låter cold-hearted men så är det. Jag förstår inte hur det känns men jag förstår alla som har det tufft efter tsunamin. Jag har inte varit med om nåt liknande och jag vet inget om dom personer vars olika historier om hur det var där borta och hur det är här hemma efteråt rullats om och om igen på TV idag så därför har jag svårt att känna nåt riktigt medlidande. Jag tycker heller inte att det ger nåt att sitta hemma framför TV:n och tycka synd om de som drabbades för ett år sen. Visst, det är verkligen synd om dom men varken jag eller dom mår bättre av att jag sitter hemma och suckar. Det skulle eventuellt få mig att känna mig som en sämre människa som klagar över minsta lilla när det finns dom som har det värre. Självklart finns det dom som har det värre än jag, det finns det alltid, men det är faktiskt inte nåt jag kan göra åt det (Som föräldrar som säger åt sina barn att äta upp sin mat och att dom ska tänka på dom svältande barnen. Men allvarligt talat världssvälten kommer ju knappast upphöra bara för att svenska barn äter upp all sin mat). Kanske hade jag kännt annorlunda om jag hade varit mer involverad i alltihop men nu är jag inte det så därför känner jag som jag känner. Jag bidrog med pengar till insamlingen som gjordes för ett år sen ungefär och jag tycker det hjälper mer än mitt medlidande. Avslutningsvis kan jag ju säga, så jag slipper bli utmålad som nån egotrippad idiot, att jag tycker det är tragiskt det som hände och att de som förlorat någon har all rätt att sörja hur mycket dom vill men jag anser inte att jag har någon skyldighet att sitta hemma och tycka synd om dom, det gör ju varken från eller till.
Kommentarer
Trackback