Del 3, Torsdag: Det var värt alltihop
Del 3 av 4 om min sthlm/metallica-resa
AC/DC tonade ut, säkerhetsvakterna gjorde sig beredda och Ecstacy of Gold börjar spelas i kombination med bilderna från The Good The Bad and The Ugly. Det hade inte varit något som helst tryck där vi stod men direkt efter första tonen av Ecstacy så började alla trycka men jag behöll min plats längst fram så när som på nån halvmeter åt vänster. Sen gick då Metallica upp på scenen och rev av Creeping Death bara ett fåtal meter framför ögonen på en själv.
Torsdagens setlist var helt sjuk och jag har letat överallt på kroppen efter en mikrofon som James eller nån satt dit. Visst var hela Master Of Puppets i Tallinn ifjol svårslaget men förrgårdagens setlist lyckades med det. Dom 5 låtar bland dom tidigare spelningarna i år jag snackade mest om och önskade över allt annat var Ride The Lightning, Whiplash, The Four Horsemen, ...And Justice For All och The Unforgiven. Dessa låtar har spelats lite nu å då (3-6 gånger av 7 möjliga) under årets turné men aldrig samtidigt. Förrän nu. Därför undrar jag om Lars eller nån annan i Metallica kan läsa mina tankar eller nåt. Efter Bells så väntade jag på Wherever I May Roam eller nåt men i stället drog dom igång Ride the Lightning och jag went completely nuts.
När vi stod i kön utanför hörde man soundcheck av en akustisk gitarr och mellan Him och Metallica såg vi även hur dom fixade med densamma. Detta betyder, för alla som har någorlunda koll på Metallica, att The Unforgiven kommer att spelas och visst kom den efter en grymm Disposable Heroes. Direkt efter Unforgiven kom konsertens höjdpunkt, ...And Justice For All. Helt fucking awesome. Jag hade fått tre av mina fem drömmlåtar och var helt klart nöjd.
Alldeles innan första encoursen spelas oftast Master of Puppets följt av Battery och jag väntade mig inget annat. Men till min förvåning fick jag nummer 1 på min önskelista, Whiplash, och jag went nuts igen. Det spelar ingen roll att James fuckade up genom att råka sjunga samma vers två gånger, jag fick höra Whiplash and nothing else matters. Efter att klassikerna radats upp i första extranummer-blocket så stog jag och undrade vilken cover dom skulle köra som näst sista låt. Det vart ingen cover. Den sista på min önskelista, The Four Horsemen, blev det i stället, och jag kunde inte vara mer nöjd.
Om man ska försöka jämföra dom fyra Tallica-konserter jag varit på så måste jag säga att den här var helt klart bäst. Iofs är det svårt att höra hur bra det låter när man står längst fram å röjer å skriker men setlisten plus att dom är så jäkla tight just nu gör denna till den bästa. Sthlm 99 är mest blurigt, man minns små fragment. Känslan och euforin som jag fick innan under och efter Ullevi 04 kommer jag nog aldrig uppleva igen men när man hör på den konserten så här i efterhand så hörs det att gruppen knappt spelat tillsammans och det var en normal setlist. Hela Master of Puppets tillsammans med 75000 i Tallinn 06 kommer alltid vara hela Master of Puppets med 75000. Men 12 juli på stadion var något extra. Topparna var dom låtar jag önskade, framförallt ...And Justice For All, The Unforgiven och Ride The Lightning.
Setlisten i sin helhet:
Creeping Death (underbar öppning, skönt å få vråla DIE, DIE, DIE igen)
For Whom The Bell Tolls (Rob lyckas nästan lika bra som Cliff med introt)
Ride The Lightning (Finns inga ord att beskriva hur underbar denna var att höra)
Disposable Heroes (skönt att denna hänger med från fjolårets turné, nu i bättre tappning också)
The Unforgiven (Live shit-vibbar med gitarr-stativet. En av tidernas vackraste låtar)
...And Justice For All (Konsertens peak. Bästa jag någonsin hört)
The Memory Remains (nanana ekade på stadion i en evighet)
No Leaf Clover (avsaknaden av symfoni orkestern saknades. Briljant verision)
Orion (drygt 8 minuters ren njutning)
Fade To Black (Den är aldrig fel någonstans någongång)
Master of Puppets (MASTER! MASTER!)
Whiplash (speechless)
- - - -
Sad But True (så jävla heavy, inte min favorit Metallica-låt men så jävla heavy)
Nothing Else Matters (Allsång på stadion är betydligt bättre än allsång på skansen)
One (gediget fyrverkeri först, överdrivet bra låt sen)
Enter Sandman (något sönderspelad i vanliga fall men inte live)
- - - -
The Four Horsemen (spelades senast dom var i sthlm, 99, också, hoppas man slipper vänta 8 år till nästa gång)
Seek and Destroy (klassisk avslutning. hade gärna hört nån annan dock (Dyers Eve) men man kan inte få allt)
AC/DC tonade ut, säkerhetsvakterna gjorde sig beredda och Ecstacy of Gold börjar spelas i kombination med bilderna från The Good The Bad and The Ugly. Det hade inte varit något som helst tryck där vi stod men direkt efter första tonen av Ecstacy så började alla trycka men jag behöll min plats längst fram så när som på nån halvmeter åt vänster. Sen gick då Metallica upp på scenen och rev av Creeping Death bara ett fåtal meter framför ögonen på en själv.
Torsdagens setlist var helt sjuk och jag har letat överallt på kroppen efter en mikrofon som James eller nån satt dit. Visst var hela Master Of Puppets i Tallinn ifjol svårslaget men förrgårdagens setlist lyckades med det. Dom 5 låtar bland dom tidigare spelningarna i år jag snackade mest om och önskade över allt annat var Ride The Lightning, Whiplash, The Four Horsemen, ...And Justice For All och The Unforgiven. Dessa låtar har spelats lite nu å då (3-6 gånger av 7 möjliga) under årets turné men aldrig samtidigt. Förrän nu. Därför undrar jag om Lars eller nån annan i Metallica kan läsa mina tankar eller nåt. Efter Bells så väntade jag på Wherever I May Roam eller nåt men i stället drog dom igång Ride the Lightning och jag went completely nuts.
När vi stod i kön utanför hörde man soundcheck av en akustisk gitarr och mellan Him och Metallica såg vi även hur dom fixade med densamma. Detta betyder, för alla som har någorlunda koll på Metallica, att The Unforgiven kommer att spelas och visst kom den efter en grymm Disposable Heroes. Direkt efter Unforgiven kom konsertens höjdpunkt, ...And Justice For All. Helt fucking awesome. Jag hade fått tre av mina fem drömmlåtar och var helt klart nöjd.
Alldeles innan första encoursen spelas oftast Master of Puppets följt av Battery och jag väntade mig inget annat. Men till min förvåning fick jag nummer 1 på min önskelista, Whiplash, och jag went nuts igen. Det spelar ingen roll att James fuckade up genom att råka sjunga samma vers två gånger, jag fick höra Whiplash and nothing else matters. Efter att klassikerna radats upp i första extranummer-blocket så stog jag och undrade vilken cover dom skulle köra som näst sista låt. Det vart ingen cover. Den sista på min önskelista, The Four Horsemen, blev det i stället, och jag kunde inte vara mer nöjd.
Om man ska försöka jämföra dom fyra Tallica-konserter jag varit på så måste jag säga att den här var helt klart bäst. Iofs är det svårt att höra hur bra det låter när man står längst fram å röjer å skriker men setlisten plus att dom är så jäkla tight just nu gör denna till den bästa. Sthlm 99 är mest blurigt, man minns små fragment. Känslan och euforin som jag fick innan under och efter Ullevi 04 kommer jag nog aldrig uppleva igen men när man hör på den konserten så här i efterhand så hörs det att gruppen knappt spelat tillsammans och det var en normal setlist. Hela Master of Puppets tillsammans med 75000 i Tallinn 06 kommer alltid vara hela Master of Puppets med 75000. Men 12 juli på stadion var något extra. Topparna var dom låtar jag önskade, framförallt ...And Justice For All, The Unforgiven och Ride The Lightning.
Setlisten i sin helhet:
Creeping Death (underbar öppning, skönt å få vråla DIE, DIE, DIE igen)
For Whom The Bell Tolls (Rob lyckas nästan lika bra som Cliff med introt)
Ride The Lightning (Finns inga ord att beskriva hur underbar denna var att höra)
Disposable Heroes (skönt att denna hänger med från fjolårets turné, nu i bättre tappning också)
The Unforgiven (Live shit-vibbar med gitarr-stativet. En av tidernas vackraste låtar)
...And Justice For All (Konsertens peak. Bästa jag någonsin hört)
The Memory Remains (nanana ekade på stadion i en evighet)
No Leaf Clover (avsaknaden av symfoni orkestern saknades. Briljant verision)
Orion (drygt 8 minuters ren njutning)
Fade To Black (Den är aldrig fel någonstans någongång)
Master of Puppets (MASTER! MASTER!)
Whiplash (speechless)
- - - -
Sad But True (så jävla heavy, inte min favorit Metallica-låt men så jävla heavy)
Nothing Else Matters (Allsång på stadion är betydligt bättre än allsång på skansen)
One (gediget fyrverkeri först, överdrivet bra låt sen)
Enter Sandman (något sönderspelad i vanliga fall men inte live)
- - - -
The Four Horsemen (spelades senast dom var i sthlm, 99, också, hoppas man slipper vänta 8 år till nästa gång)
Seek and Destroy (klassisk avslutning. hade gärna hört nån annan dock (Dyers Eve) men man kan inte få allt)
Kommentarer
Trackback