En sorgens dag
Förmodligen den största som Sverige har fått fram har avlidit idag; Ingmar Bergman, han blev 89 år. Jag har sett på tok för lite av Bergmans filmer för att känna mig nöjd men Det Sjunde Inseglet har jag iaf sett och det är den bästa svenska film jag sett.
RIP Ingmar
RIP Ingmar
WWJD
Såg en skräckfilm på 2an ikväll. Eller det var ju egentligen ingen skräckfilm men dokumentären Jesus Camp var som en skräckfilm för mig.
Jesus Camp är som sagt en dokumentär som handlar om ett kristet sommarläger i USA för barn och då är det inget halvmesigt svenskt komfa-läger utan ett läger drivet av läskiga överkristna typer. Jag blir både förbannad och ledsen när jag ser hur barnen (runt 7-12 år) blir hjärntvättade av dom som leder lägret. Samtidigt är det väldigt intressant å se hur sjuk reiligion kan vara.
Personerna bakom filmen har sagt att dom bara ville ge en objektiv bild av lägret så det finns ingen speciell frågeställning eller Science-vs-religion-kinda-thing i dokumentären, förutom en radiopratare som klipps in nu å då och som är emot syftet med lägret (på slutet har dom en intervju med radioprataren och campleadern), men the creepynes på lägret gör den intressant nog.
Jag har inget speciellt mot kristendom eller "vanliga" kristna egentligen men jag kan säga att jag aldrig kännt mig mer nöjd över att vara ateist som när jag såg denna dokumentär.
P.S. WWJD står för What Would Jesus Do å man kan ju undra vad han skulle tycka om ett sådant här läger i hans ära
Jesus Camp är som sagt en dokumentär som handlar om ett kristet sommarläger i USA för barn och då är det inget halvmesigt svenskt komfa-läger utan ett läger drivet av läskiga överkristna typer. Jag blir både förbannad och ledsen när jag ser hur barnen (runt 7-12 år) blir hjärntvättade av dom som leder lägret. Samtidigt är det väldigt intressant å se hur sjuk reiligion kan vara.
Personerna bakom filmen har sagt att dom bara ville ge en objektiv bild av lägret så det finns ingen speciell frågeställning eller Science-vs-religion-kinda-thing i dokumentären, förutom en radiopratare som klipps in nu å då och som är emot syftet med lägret (på slutet har dom en intervju med radioprataren och campleadern), men the creepynes på lägret gör den intressant nog.
Jag har inget speciellt mot kristendom eller "vanliga" kristna egentligen men jag kan säga att jag aldrig kännt mig mer nöjd över att vara ateist som när jag såg denna dokumentär.
P.S. WWJD står för What Would Jesus Do å man kan ju undra vad han skulle tycka om ett sådant här läger i hans ära
2 x Bio
Ja som jag nämnde tidigare så vart de två biobesök på två dagar. Först på torsdag:
Harry Potter och Fenixorden
Tyckte att den femte filmen i HP-serien var helt ok men verkligen inget mer. Steven Kloves (stavning?) som skrev manus till dom fyra första är i denna film utbytt och det märks. Längsta boken blev kortaste filmen, det säger det mesta. Nästan allt som inte har direkt med själva huvudhandlingen i Fenixorden är borttagna eller nerkortade. Det är bara Harry vs Voldemort som gäller här. Dom kommer till skolan, Umbridge gör livet surt för eleverna, Harry tränar eleverna i smyg, slutfight mot Voldemort å co. That's it. Pga detta så kändes filmen bara som en transport sträcka till dom två sista filmerna. Som tur är så kommer Steven tillbaka å skriver manus till film nummer 6, förhoppningsvis blir den bättre. En maffig sista halvtimme gjorde dock att Fenixorden är bättre än 1an och 2an men den är sämre än 3an och 4an.
6/10
Och igår såg jag:
Theee Siiiimpsoooons..... Movie
Åh herregud vad rolig den var. Började med ett hillarious avsnitt av Itchy & Scratchy för att sedan bara fortsätta. Som Expressen skrev; ett längre och lyxigare avsnitt av Simpsons, och visst det är precis som serien (förutom att dom får visa Bart naken) inga konstigheter inga nya försök att förnya serien Simpsons eller nåt sånt. En del har klagat på detta men inte jag, jag ville se The Simpsons och jag fick se The Simpsons. Och till dom som tror att filmen inte är nå bra bara för att dom tycker att senaste säsongerna varit dåliga får tänka om. Till The Simpsons Movie har dom allra bästa manusförfattarna från serien samlats; John Swartzwalder, Jon Vitti, Mike Scully, Mike Reiss, David Mirkin, Al Jean m fl plus att David Silverman regisserar vilket gör att filmen påminner om Simpsons guldera (ungefär mellan säsong 3 och 8) bara att det är i en lyxigare förpackning.
Handlingen då, ja som i vilket avsnitt av Simpsons som helst börjar det med nånting och slutar med nåt helt annat. I filmen så skaffar sig Homer en gris (Först kallad Spider-pig) vilket gör att Bart känner sig rejected och söker sig till Flanders. När Homer ska göra sig av med grisens avfall så dumpar han det i sjön (just efter Springfield fått ordning på sin katastrofala miljö) detta gör att dom får EPA (miljöskyddsverket) och president Arnold Schwarzenegger efter sig, beslutet "tas" att Springfield ska isoleras i en stor kupa. Ortsbefolkningen blir vansinniga på Homer som lyckas fly ut ur kupan med sin familj. Dom tar sig till Alaska för att starta ett nytt liv men när ett nytt beslut tas som innebär att Springfield ska sprängas i luften så lämnar familjen Homer för att försöka rädda sin gamla stad. Ensam så inser Homer att för att rädda sig själv å sin familj så måste han rädda staden som hatar honom.
Jag tycker att huvudstoryn med Homer funkar utmärkt och tillsammans med sidstorys om Lisa och hennes irländska nyfunna kärlek, Barts "konvertering" till Flanders och Springfield vs EPA så blir det super. Men det vikitgaste är ju att den är rolig, och rolig är den. Så många underbara skämt så jag kan inte plocka ut mina favoriter efter att bara sett den en gång. A joke a minute skrev nån recensent och det stämmer verkligen. Enda invändningen jag har är att det var för lite bi-figurer med i handlingen. Väldigt lite Mr Burns, Principal Skinner, Krusty mfl tyvär.
Som Simpsons fantast kan jag bara ge den 10/10
P.S. varför, VARFÖR måste biobesökare springa ut som om dom tror att det kommer giftig gas in i salongen så fort eftertexterna börjar rulla? Hälften missade Mr. Burns och Smithers snack efteråt och jag tror vi var 10-15 stycken som såg familjen Simpsons snack (inklusive Maggie's nästförsta ord) på slutet.
Harry Potter och Fenixorden
Tyckte att den femte filmen i HP-serien var helt ok men verkligen inget mer. Steven Kloves (stavning?) som skrev manus till dom fyra första är i denna film utbytt och det märks. Längsta boken blev kortaste filmen, det säger det mesta. Nästan allt som inte har direkt med själva huvudhandlingen i Fenixorden är borttagna eller nerkortade. Det är bara Harry vs Voldemort som gäller här. Dom kommer till skolan, Umbridge gör livet surt för eleverna, Harry tränar eleverna i smyg, slutfight mot Voldemort å co. That's it. Pga detta så kändes filmen bara som en transport sträcka till dom två sista filmerna. Som tur är så kommer Steven tillbaka å skriver manus till film nummer 6, förhoppningsvis blir den bättre. En maffig sista halvtimme gjorde dock att Fenixorden är bättre än 1an och 2an men den är sämre än 3an och 4an.
6/10
Och igår såg jag:
Theee Siiiimpsoooons..... Movie
Åh herregud vad rolig den var. Började med ett hillarious avsnitt av Itchy & Scratchy för att sedan bara fortsätta. Som Expressen skrev; ett längre och lyxigare avsnitt av Simpsons, och visst det är precis som serien (förutom att dom får visa Bart naken) inga konstigheter inga nya försök att förnya serien Simpsons eller nåt sånt. En del har klagat på detta men inte jag, jag ville se The Simpsons och jag fick se The Simpsons. Och till dom som tror att filmen inte är nå bra bara för att dom tycker att senaste säsongerna varit dåliga får tänka om. Till The Simpsons Movie har dom allra bästa manusförfattarna från serien samlats; John Swartzwalder, Jon Vitti, Mike Scully, Mike Reiss, David Mirkin, Al Jean m fl plus att David Silverman regisserar vilket gör att filmen påminner om Simpsons guldera (ungefär mellan säsong 3 och 8) bara att det är i en lyxigare förpackning.
Handlingen då, ja som i vilket avsnitt av Simpsons som helst börjar det med nånting och slutar med nåt helt annat. I filmen så skaffar sig Homer en gris (Först kallad Spider-pig) vilket gör att Bart känner sig rejected och söker sig till Flanders. När Homer ska göra sig av med grisens avfall så dumpar han det i sjön (just efter Springfield fått ordning på sin katastrofala miljö) detta gör att dom får EPA (miljöskyddsverket) och president Arnold Schwarzenegger efter sig, beslutet "tas" att Springfield ska isoleras i en stor kupa. Ortsbefolkningen blir vansinniga på Homer som lyckas fly ut ur kupan med sin familj. Dom tar sig till Alaska för att starta ett nytt liv men när ett nytt beslut tas som innebär att Springfield ska sprängas i luften så lämnar familjen Homer för att försöka rädda sin gamla stad. Ensam så inser Homer att för att rädda sig själv å sin familj så måste han rädda staden som hatar honom.
Jag tycker att huvudstoryn med Homer funkar utmärkt och tillsammans med sidstorys om Lisa och hennes irländska nyfunna kärlek, Barts "konvertering" till Flanders och Springfield vs EPA så blir det super. Men det vikitgaste är ju att den är rolig, och rolig är den. Så många underbara skämt så jag kan inte plocka ut mina favoriter efter att bara sett den en gång. A joke a minute skrev nån recensent och det stämmer verkligen. Enda invändningen jag har är att det var för lite bi-figurer med i handlingen. Väldigt lite Mr Burns, Principal Skinner, Krusty mfl tyvär.
Som Simpsons fantast kan jag bara ge den 10/10
P.S. varför, VARFÖR måste biobesökare springa ut som om dom tror att det kommer giftig gas in i salongen så fort eftertexterna börjar rulla? Hälften missade Mr. Burns och Smithers snack efteråt och jag tror vi var 10-15 stycken som såg familjen Simpsons snack (inklusive Maggie's nästförsta ord) på slutet.
Stranger Than Fiction
Filmen som fick äran att inviga min nya dvd, alltså mitt nya PS2, vart Stranger Than Fiction, och jag kunde inte valt en bättre film (klart jag kunde men ändå).
OBS Eventuellt spoilers
Stranger Than Fiction handlar om Harold Crick (Will Ferrell), en revisor som lever ett rätt ointressant liv. Hela hans liv går ut på siffror som att han borstar varje tand 76 gånger, 38 i sidled och 38 upp och ner, och att han knyter slipsen med en enkel windsor knut istället för dubbel för att spara 43 sekunder. Hans monotoma och ensamma liv vänds dock upp och ner när han börjar höra en röst i sitt hvuud och inte vilken röst som helst utan en berättarröst som hela tiden berättar vad som händer i Harolds liv. Efter röstens intrång i Harolds liv så blir han närmare kompis med Dave (Tony Hale) och han lär även känna, och blir kär i, bagerskan Ana Pascal (Maggie Gyllenhaal). Parallelt med Harolds liv får man följa författaren Karen Eiffel (Emma Thompson) som har problem att slutföra sin nya bok som handlar om en revisor. Sedermera känner Harold igen berättarrösten i en TV-intervju med Karen och när rösten i huvudet säger att Harold inom kort kommer att dö så måste han, med hjälp av läraren Jules Hilbert (Dustin Hoffman), få tag på författaren för att stoppa sin egen död.
Handlingen låter säkert väldigt invecklad men jag garanterar att när man ser filmen så känns det inte invecklat, bara väldigt udda och framförallt väldigt väldigt bra. I filmen försöker Harold ta reda på om historien han är med i är en komedi eller tragedi, filmen Stranger Than Fiction däremot tycker jag är en typisk tragikomisk film. Den är stundtals rolig, ingen riktig gapskratt-humor utan en mer subtil Wes Anderson-humor, och den är stundtals sorglig. Manuset är underbart, knepet med dom två parallela historierna som flyter ihop är briljant. Will Ferrell gör en Jim Carrey i The Truman Show, alltså för första gången (inte säker på det men han är aif känd som en komedi-skådis) en seriös roll om ändå i en komedi. Jag tycker han gör detta riktigt bra, nu har jag iofs inte sett Will i så mycket innan så övergången från komedi till drama vart inte så knepig för min del. Alla andra skådespelarinsatser är också bra. Dessutom är det första gången jag ser nån från Arrested Development, Tony Hale spelar Buster i AD, efter serien lades ner. Det är otroligt vad ett par annorlunda glasögon kan göra.
Som sagt, Stranger Than Fiction är en riktigt bra film, bästa jag sett från fjolåret efter Little Miss Sunshine. Rekommenderas.
9/10
OBS Eventuellt spoilers
Stranger Than Fiction handlar om Harold Crick (Will Ferrell), en revisor som lever ett rätt ointressant liv. Hela hans liv går ut på siffror som att han borstar varje tand 76 gånger, 38 i sidled och 38 upp och ner, och att han knyter slipsen med en enkel windsor knut istället för dubbel för att spara 43 sekunder. Hans monotoma och ensamma liv vänds dock upp och ner när han börjar höra en röst i sitt hvuud och inte vilken röst som helst utan en berättarröst som hela tiden berättar vad som händer i Harolds liv. Efter röstens intrång i Harolds liv så blir han närmare kompis med Dave (Tony Hale) och han lär även känna, och blir kär i, bagerskan Ana Pascal (Maggie Gyllenhaal). Parallelt med Harolds liv får man följa författaren Karen Eiffel (Emma Thompson) som har problem att slutföra sin nya bok som handlar om en revisor. Sedermera känner Harold igen berättarrösten i en TV-intervju med Karen och när rösten i huvudet säger att Harold inom kort kommer att dö så måste han, med hjälp av läraren Jules Hilbert (Dustin Hoffman), få tag på författaren för att stoppa sin egen död.
Handlingen låter säkert väldigt invecklad men jag garanterar att när man ser filmen så känns det inte invecklat, bara väldigt udda och framförallt väldigt väldigt bra. I filmen försöker Harold ta reda på om historien han är med i är en komedi eller tragedi, filmen Stranger Than Fiction däremot tycker jag är en typisk tragikomisk film. Den är stundtals rolig, ingen riktig gapskratt-humor utan en mer subtil Wes Anderson-humor, och den är stundtals sorglig. Manuset är underbart, knepet med dom två parallela historierna som flyter ihop är briljant. Will Ferrell gör en Jim Carrey i The Truman Show, alltså för första gången (inte säker på det men han är aif känd som en komedi-skådis) en seriös roll om ändå i en komedi. Jag tycker han gör detta riktigt bra, nu har jag iofs inte sett Will i så mycket innan så övergången från komedi till drama vart inte så knepig för min del. Alla andra skådespelarinsatser är också bra. Dessutom är det första gången jag ser nån från Arrested Development, Tony Hale spelar Buster i AD, efter serien lades ner. Det är otroligt vad ett par annorlunda glasögon kan göra.
Som sagt, Stranger Than Fiction är en riktigt bra film, bästa jag sett från fjolåret efter Little Miss Sunshine. Rekommenderas.
9/10
Nora inu
Såg nyss Akira Kurosawa's film Nora inu a.k.a. Stray Dog a.k.a. Revolvern från 1949. Filmen handlar om den nyblivne konstapeln Murukami (spelad av en, som alltid, bra Toshiro Mifune) som under en bussfärd blir bestulen på sin tjänstepistol. Samtidigt som han är på jakt på vem som har stulit vapnet sker diverse rån/mord och det visar sig att Murukami's pistol är brottsvapnet. Han känner sig skyldig och vill säga upp sig men istället får han hjälpa Detective Sato i utredningen med rånmorden.
Nora inu är en riktigt bra film noir/thriller där man får följa Murukami's och Sato's jakt på skurken via olika ledtrådar och connections. Spännande rakt igenom (ok, lite seg i början), en riktigt bra thriller helt enkelt.
9/10
Nora inu är en riktigt bra film noir/thriller där man får följa Murukami's och Sato's jakt på skurken via olika ledtrådar och connections. Spännande rakt igenom (ok, lite seg i början), en riktigt bra thriller helt enkelt.
9/10
Jönssonligan i kubik upphöjt i 3 gånger 1000
Var nyss på bio å såg Ocean's Thirteen, Steven Soderberghs tredje film om Danny Ocean och hans kasino-rånar-kompisar.
Handlingen är simpel. Reuben (Elliot Gould), en i Ocean-gänget, blir lurad av kasinoägaren Willie Bank (Al Pacino) när denne ska bygga ett nytt hotell/kasino. Reuben åker dessutom på en hjärtattack i samma veva och hamnar i nåt komaliknande tillstånd. Detta upprör resten av gänget, med Danny Ocean (George Clooney) och Rusty (Brad Pitt) i spetsen, och dom börjar genast jobba på en plan för en hämnd-stöt mot Willie Bank's nya kasino. Dom tar hjälp av Roman Nagel (Eddie Izzard) och även av Terry Benedict (Alec Baldwin) som dom rånade i första filmen.
Ocean's Eleven är en rakt igenom bra film. Ocean's Twelve tyckte jag inte särskilt mycket om, det känndes som att det redan där var uttjatat. Därför hade jag inte alltför stora förhoppningar på Ocean's Thirteen (det var den och Pirates 3 som gick att välja på och eftersom jag inte ense sett Pirates 2 så känndes valet givet). Men jag måste säga att jag vart glatt överraskad. Visst filmen saknar allt vad djup heter, dom utvecklar inte karaktärerna eller nåt sådant, more like "här är Ocean-gänget igen och nu ska dom göra ännu en stöt. Enjoy". Men det funkar, I surely enjoy it. Manuset är riktigt roligt och det är rakt igenom bra skådespel (förutom dom jag nämnt kan ju även Matt Damon och Don Cheadle nämnas) och jag älskar verkligen George Clooneys och Brad Pitts samspel (George Clooney som enligt mig är en av dom bästa comedic actors som finns). Varken Julia Roberts eller Catherine Zeta-Jones är med i denna film vilket är synd, Willie Bank's högra hand Abigail (Ellen Barkin) lyckas inte få bort avsaknaden av en kvinnlig motpol till alla grabbar i gänget. Men som sagt även om filmen saknade djup å en del andra flaws så höll den mig entertained i två timmar. Helt klart sevärd.
7/10
Handlingen är simpel. Reuben (Elliot Gould), en i Ocean-gänget, blir lurad av kasinoägaren Willie Bank (Al Pacino) när denne ska bygga ett nytt hotell/kasino. Reuben åker dessutom på en hjärtattack i samma veva och hamnar i nåt komaliknande tillstånd. Detta upprör resten av gänget, med Danny Ocean (George Clooney) och Rusty (Brad Pitt) i spetsen, och dom börjar genast jobba på en plan för en hämnd-stöt mot Willie Bank's nya kasino. Dom tar hjälp av Roman Nagel (Eddie Izzard) och även av Terry Benedict (Alec Baldwin) som dom rånade i första filmen.
Ocean's Eleven är en rakt igenom bra film. Ocean's Twelve tyckte jag inte särskilt mycket om, det känndes som att det redan där var uttjatat. Därför hade jag inte alltför stora förhoppningar på Ocean's Thirteen (det var den och Pirates 3 som gick att välja på och eftersom jag inte ense sett Pirates 2 så känndes valet givet). Men jag måste säga att jag vart glatt överraskad. Visst filmen saknar allt vad djup heter, dom utvecklar inte karaktärerna eller nåt sådant, more like "här är Ocean-gänget igen och nu ska dom göra ännu en stöt. Enjoy". Men det funkar, I surely enjoy it. Manuset är riktigt roligt och det är rakt igenom bra skådespel (förutom dom jag nämnt kan ju även Matt Damon och Don Cheadle nämnas) och jag älskar verkligen George Clooneys och Brad Pitts samspel (George Clooney som enligt mig är en av dom bästa comedic actors som finns). Varken Julia Roberts eller Catherine Zeta-Jones är med i denna film vilket är synd, Willie Bank's högra hand Abigail (Ellen Barkin) lyckas inte få bort avsaknaden av en kvinnlig motpol till alla grabbar i gänget. Men som sagt även om filmen saknade djup å en del andra flaws så höll den mig entertained i två timmar. Helt klart sevärd.
7/10
A Headbangers Journey
Såg dokumentären Metal: A Headbangers Journey från 2006 som kort å gott handlar om Heavy Metal. 30 årige Sam Dunn som varit hårdrockare sedan han var 12 år åker runt i världen för att ta reda på varför hårdrocken och hårdrockare har så dåligt rykte. Han går igenom olika ämnen som hårdrockens bakgrund, genrer, fans m m och han träffar bl a Ronny James Dio, Bruce Dickinson Tony Iommi.
Jag tycker det är en väldigt omfattande dokumentär som innehåller det mesta man kan önska sig bortsett från en sak. Vart är Metallica? Dom nämns visserligen i förbifarten lite här å där och det finns säkert diverse orsaker till varför ingen bandmedlem intervjuades men nog borde ett av hårdrockens (åtminstone) 5 viktigaste band fått en större del i en dokumentär om just hårdrock. Deras låt Master of Puppets som spelas under eftertexterna väger dock upp en del. På tal om soundtracket så är det ju riktigt omfattande.
Dokumentären är ju egentligen som ett långt försvarstal för hårdrocken/hårdrockare och jag tror att funkar som en visning av vad metal egentligen är och handlar om för dom som är rätt anti musikstilen och dess anhängare. Dessutom funkar den utmärkt som ren njutning för hårdrockare som mig själv.
7,5/10
Jag tycker det är en väldigt omfattande dokumentär som innehåller det mesta man kan önska sig bortsett från en sak. Vart är Metallica? Dom nämns visserligen i förbifarten lite här å där och det finns säkert diverse orsaker till varför ingen bandmedlem intervjuades men nog borde ett av hårdrockens (åtminstone) 5 viktigaste band fått en större del i en dokumentär om just hårdrock. Deras låt Master of Puppets som spelas under eftertexterna väger dock upp en del. På tal om soundtracket så är det ju riktigt omfattande.
Dokumentären är ju egentligen som ett långt försvarstal för hårdrocken/hårdrockare och jag tror att funkar som en visning av vad metal egentligen är och handlar om för dom som är rätt anti musikstilen och dess anhängare. Dessutom funkar den utmärkt som ren njutning för hårdrockare som mig själv.
7,5/10
Michael Cera sparkas från Knocked Up
Komedin Knocked Up kommer på bio i Sverige i sommar (verkar rätt skoj för övrigt) och jag hittade nyss ett klipp där Michael Cera (underbar skådespelare från Arrested Development) får sparken från den filmen efter ett bråk med regissören.
http://www.filmthreat.com/index.php?section=features&Id=1960
Kanske ska säga också att det hela är ett skämt som spelades in för DVD:n eller va de var.
http://www.filmthreat.com/index.php?section=features&Id=1960
Kanske ska säga också att det hela är ett skämt som spelades in för DVD:n eller va de var.
Shaun of the Dead
Såg Shaun of the Dead från 2004 av Edgar Wright & Simon Pegg
A romantic comedy. With zombies.
Den "taglinen" summerar brittiska komedin Shaun of the Dead väldigt bra, en regular story med en ovanlig set-up. Handlingen är simpel: Shaun (Simon Pegg) är en looser som bor tillsammans med sin bäste vän Ed (Nick Frost), som är en ännu större looser. En dag tröttnar Shaun's flickvän Liz (Kate Ashfield) på hans attityd och gör slut och det skulle inte kunna bli värre för Shaun. Tills han upptäcker att hela London har förvandlats till zombies. Nu måste han bevisa att han kan lyckas med nånting och rädda sina nära å kära.
Shaun of the Dead är stundtals fullkomligt brilliant med sin typiskt brittiska humor, och större delen av resten av filmen är också väldigt rolig. Ibland är det bara härlig slapstick-humor och ibland sitter man bara och beundrar hur clever den är gjord, som när Shaun först upptäcker om zombie-attackerna när han zappar på TV:n mellan nyhetsprogram och vanliga program, nyhtesuppläsaren säger "religious groups call it Judgement Day. There's..."(shaun byter kanal till VH1 där Smiths låt Panic spelas) "...Panic on the streets of London..." osv. Fullkomligt lysande. Eller som när huvudpersonerna går loss på en zombie med biljardköer i takt med Queen's Don't Stop Me Now som spelas i baren dom tagit skydd i. Återigen lysande.
Manuset är hillarious, Simon Pegg och Nick Frost är ett klockrent komiskt par, och som sagt väldigt typisk brittisk humor som i många fall är så sannslöst roligt (The Office är ju en av mina favoritserier). Jag tycker nog Shaun of the Dead är 2000-talets roligaste film (jag får kanske ångra det uttalandet när jag kom på nån film jag glömt nu) och jag rekommenderar alla att se den.
9/10
A romantic comedy. With zombies.
Den "taglinen" summerar brittiska komedin Shaun of the Dead väldigt bra, en regular story med en ovanlig set-up. Handlingen är simpel: Shaun (Simon Pegg) är en looser som bor tillsammans med sin bäste vän Ed (Nick Frost), som är en ännu större looser. En dag tröttnar Shaun's flickvän Liz (Kate Ashfield) på hans attityd och gör slut och det skulle inte kunna bli värre för Shaun. Tills han upptäcker att hela London har förvandlats till zombies. Nu måste han bevisa att han kan lyckas med nånting och rädda sina nära å kära.
Shaun of the Dead är stundtals fullkomligt brilliant med sin typiskt brittiska humor, och större delen av resten av filmen är också väldigt rolig. Ibland är det bara härlig slapstick-humor och ibland sitter man bara och beundrar hur clever den är gjord, som när Shaun först upptäcker om zombie-attackerna när han zappar på TV:n mellan nyhetsprogram och vanliga program, nyhtesuppläsaren säger "religious groups call it Judgement Day. There's..."(shaun byter kanal till VH1 där Smiths låt Panic spelas) "...Panic on the streets of London..." osv. Fullkomligt lysande. Eller som när huvudpersonerna går loss på en zombie med biljardköer i takt med Queen's Don't Stop Me Now som spelas i baren dom tagit skydd i. Återigen lysande.
Manuset är hillarious, Simon Pegg och Nick Frost är ett klockrent komiskt par, och som sagt väldigt typisk brittisk humor som i många fall är så sannslöst roligt (The Office är ju en av mina favoritserier). Jag tycker nog Shaun of the Dead är 2000-talets roligaste film (jag får kanske ångra det uttalandet när jag kom på nån film jag glömt nu) och jag rekommenderar alla att se den.
9/10
Michel Gondry strikes again (Science of Sleep)
Såg nyss Science of Sleep från 2006 skriven & regisserad av Michel Gondry
Efter den hyggliga Human Nature och underbara Eternal Sunshine of the Spotless Mind (top 5 bland filmer på 2000-talet enligt mig) kom franske regissören Michel Gondry's tredje film, Science of Sleep i slutet av förra året. Tidigare två nämnda filmer var efter manus av den briljante Charlie Kaufman men Science of Sleep skrev Gondry själv.
Filmen handlar om Stephane (Gael Garcia Bernal) som flyttar från Mexico, efter hans faders död, till Frankrike där hans franska mamma bor. Hon fixar ett jobb åt honom på ett kalender-tryckeri men Stephane tycker det är ett långtråkigt arbete och faller allt oftare in i sina dagdrömmar. Han faller också för Stephanie som bor i lägenheten mittemot men hans svårigheter att skilja sina drömmar från verklighet försvårar deras relation.
Jag tycker Science of Sleep är en riktigt bra film om drömmar och en underbar film om kärlek. Till en början var jag lite tveksam till alla drömsekvenser, som visserligen var mycket läckra och roliga, men ju mer kärlekshistorien mellan Stephane och Stephanie trappades upp så funkade drömmarna bättre och bättre. Samtidigt som filmen är helt skruvad och väldigt komisk så är den stillsam och vacker. Gael Garcia Bernal är som vanligt riktigt bra. Michel Gondry's sätt att iscensätta och berätta Stephane's drömmar är helt underbart. Till alla som älskade Eternal Sunshine of the Spotless Mind så kan jag verkligen rekommendera Science of Sleep. I Eternal Sunshine utforskade Gondry människans hjärna och tankar och i Science of Sleep får han göra det igen fast denna gång helt utan gränser men med ännu ett lysnade resultat.
9/10
Efter den hyggliga Human Nature och underbara Eternal Sunshine of the Spotless Mind (top 5 bland filmer på 2000-talet enligt mig) kom franske regissören Michel Gondry's tredje film, Science of Sleep i slutet av förra året. Tidigare två nämnda filmer var efter manus av den briljante Charlie Kaufman men Science of Sleep skrev Gondry själv.
Filmen handlar om Stephane (Gael Garcia Bernal) som flyttar från Mexico, efter hans faders död, till Frankrike där hans franska mamma bor. Hon fixar ett jobb åt honom på ett kalender-tryckeri men Stephane tycker det är ett långtråkigt arbete och faller allt oftare in i sina dagdrömmar. Han faller också för Stephanie som bor i lägenheten mittemot men hans svårigheter att skilja sina drömmar från verklighet försvårar deras relation.
Jag tycker Science of Sleep är en riktigt bra film om drömmar och en underbar film om kärlek. Till en början var jag lite tveksam till alla drömsekvenser, som visserligen var mycket läckra och roliga, men ju mer kärlekshistorien mellan Stephane och Stephanie trappades upp så funkade drömmarna bättre och bättre. Samtidigt som filmen är helt skruvad och väldigt komisk så är den stillsam och vacker. Gael Garcia Bernal är som vanligt riktigt bra. Michel Gondry's sätt att iscensätta och berätta Stephane's drömmar är helt underbart. Till alla som älskade Eternal Sunshine of the Spotless Mind så kan jag verkligen rekommendera Science of Sleep. I Eternal Sunshine utforskade Gondry människans hjärna och tankar och i Science of Sleep får han göra det igen fast denna gång helt utan gränser men med ännu ett lysnade resultat.
9/10
Everything is Illuminated
Såg nyss Everything is Illuminated från 2005 skriven och regisserad av Liev Schreiber
Judiske Jonathan Safran Foer (Elijah Wood) samlar på familjeminnen. När han får ett fotografi av sin farmor på hennes dödsbädd som föreställer hans ukrainske farfar och en mystisk kvinna bestämmer han sig för att ta reda på vem denna kvinna var, som tydligen räddade hans farfar från 2a världskriget, och reser till Ukraina för att hitta svar. Där stöter han på Alex (Eugene Hutz), en blandning av Borat och Ali G typ, som tillsammans med sin farfar, som också heter Alex, hjälper amerikanska judar att hitta sina förfäder. Så tillsammans med Alex d.y. som tolk och Alex d.ä. som chaufför, fastän han själv säger att han är blind, och led-hunden Sammy Davies Jr. Jr. begär sig Jonathan, eller som Alex säger Jonfen, på en resa genom Ukraina.
Först börjar Everything is Illuminated som en whacky, kulturkrocks-komedi med diverse rätt simpla, om än roliga, storstad-möter-landsbygd-skämt och översättningsproblem. Men ju längre bilfärden går genom Ukraina så får historien ett större djup som när dom kommer in på nazisternas brutalitet under kriget. Jag tycker det funkar bra i kontrast till den komiska inledningen. Det märks att det är Liev Schreiber's debut-manus då det inte är perfekt vid alla tillfällen men överlag så är det ok (manuset bygger för övrigt på en bok av den riktige Jonathan Foer). Överlag bra skådespelarinsatser.
8/10
Judiske Jonathan Safran Foer (Elijah Wood) samlar på familjeminnen. När han får ett fotografi av sin farmor på hennes dödsbädd som föreställer hans ukrainske farfar och en mystisk kvinna bestämmer han sig för att ta reda på vem denna kvinna var, som tydligen räddade hans farfar från 2a världskriget, och reser till Ukraina för att hitta svar. Där stöter han på Alex (Eugene Hutz), en blandning av Borat och Ali G typ, som tillsammans med sin farfar, som också heter Alex, hjälper amerikanska judar att hitta sina förfäder. Så tillsammans med Alex d.y. som tolk och Alex d.ä. som chaufför, fastän han själv säger att han är blind, och led-hunden Sammy Davies Jr. Jr. begär sig Jonathan, eller som Alex säger Jonfen, på en resa genom Ukraina.
Först börjar Everything is Illuminated som en whacky, kulturkrocks-komedi med diverse rätt simpla, om än roliga, storstad-möter-landsbygd-skämt och översättningsproblem. Men ju längre bilfärden går genom Ukraina så får historien ett större djup som när dom kommer in på nazisternas brutalitet under kriget. Jag tycker det funkar bra i kontrast till den komiska inledningen. Det märks att det är Liev Schreiber's debut-manus då det inte är perfekt vid alla tillfällen men överlag så är det ok (manuset bygger för övrigt på en bok av den riktige Jonathan Foer). Överlag bra skådespelarinsatser.
8/10
Modern Film-Noir (Brick)
Såg nyss filmen Brick från 2005 skriven och regisserad av Rian Johnson.
High school-studenten Brendan (spelad av Joseph Gordon-Levitt som även spelade yngsta killen i 3:e Klotet från Solen) får ett samtal från sin ex-flickvän Emily (Emilie De Ravin, Claire i Lost) som säger att hon behöver hjälp. Brendan försöker hitta henne men det slutar med att han bara hittar hennes lik. Nån måste ligga bakom detta, men vem? För att Brendan ska få några svar försöker han bli tjenis med skolans knarkkung The Pin (Lukas Haas), som ständigt följs av den våldsamme Tugger (Noah Fleiss). Samtidigt som han blir mer å mer involverad i knarkaffärerna försöker Brendan och hans kompis Brain (Matt O'Leary) luska fram vad som egentligen hände med Emily.
Jag älskade verkligen stilen och känslan i denna film. Det märks att den är influerad av gamla Film-Noir filmer samtidigt har den liksom en fräsch style of it's own. Manuset är helt ok med en bra story, man vill veta lika mycket som Brendan vill veta vad som hände med Emily. Joseph Gordon-Levitt är mycket bra i huvudrollen.
Ett minus för Brick är att man som tittare inte får så mycket att fundera på när det är slut, allt blir klart som korvspad i slutet vilket är lite synd tycker jag när jag gillar filmer som ger mig något att tänka på efter jag sett den. Men så länge den varade så gillade jag den
Betyg: 8/10
High school-studenten Brendan (spelad av Joseph Gordon-Levitt som även spelade yngsta killen i 3:e Klotet från Solen) får ett samtal från sin ex-flickvän Emily (Emilie De Ravin, Claire i Lost) som säger att hon behöver hjälp. Brendan försöker hitta henne men det slutar med att han bara hittar hennes lik. Nån måste ligga bakom detta, men vem? För att Brendan ska få några svar försöker han bli tjenis med skolans knarkkung The Pin (Lukas Haas), som ständigt följs av den våldsamme Tugger (Noah Fleiss). Samtidigt som han blir mer å mer involverad i knarkaffärerna försöker Brendan och hans kompis Brain (Matt O'Leary) luska fram vad som egentligen hände med Emily.
Jag älskade verkligen stilen och känslan i denna film. Det märks att den är influerad av gamla Film-Noir filmer samtidigt har den liksom en fräsch style of it's own. Manuset är helt ok med en bra story, man vill veta lika mycket som Brendan vill veta vad som hände med Emily. Joseph Gordon-Levitt är mycket bra i huvudrollen.
Ett minus för Brick är att man som tittare inte får så mycket att fundera på när det är slut, allt blir klart som korvspad i slutet vilket är lite synd tycker jag när jag gillar filmer som ger mig något att tänka på efter jag sett den. Men så länge den varade så gillade jag den
Betyg: 8/10
Tidernas bästa triologi
Har börjat se film-historiens bästa triologi i ett svep. Sagan om ringen? nä knappast. Gudfadern? Nope. Matrix? don't make me laugh. Triologin jag pratar om är Sergio Leone's Dollar-triologi som består av För en handfull dollar, För några få dollar mer och Den gode, den onde, den fule. 3 av dom bästa western-filmerna genom tiderna (bara Sergio Leone's Once Upon a Time in the West slår sig in där nånstans) med Clint Eastwood i huvudrollen som Mannen utan namn (fast han har olika namn i alla filmer). Sergio Leone är en av mina favorit-regissörer, jag älskar hans bildspråk och hans samarbete med kompositören Ennio Morricone, jag vet inget annat samarbete mellan regissör/kompositör som funkat bättre än de gör när Leone och Morricone är i farten.
Jag såg nyss "första" delen, För en handfull dollar som är en remake på filmen Yojimbo av Akira Kurosawa som är en annan favorit-regissör, och att den är den sämsta delen i triologin säger mer om hela Dollar-triologin än om just den filmen för den är riktigt bra. Anyway nu blir det snart För några få dollar mer för att sedan avsluta med en av dom vackraste filmerna genom tiderna, Den Gode, Den Onde, Den Fule.
Lucky me
Man har precis sett sporten på SVT 2 och TV:n får stå på över Mittnytt medan man checkar datorn lite. 22.30 börjar ser man att det börjar en film och tänker "vad kan det vara för nån?", kollar text-tv och läser att det är den film jag velat se hellre än någon annan som senaste åren nämligen Hard Eight, en av mina favoritregissörers, Paul Thomas Anderson's debutfilm. Den finns inte på dvd i sverige, isf hade jag köpt den för längesen, så de var tur att jag "råkade" se den nu.
Filmen handlar om en gammal man som är erfaren gambler och tar en ung screw-up med sig till Las Vegas för att lära honom vinna pengar men allt går inte så bra.
Underbara skådespelare med min favorit John C Reily i huvudrollen tillsammans med Philip Baker Hall. Även Gwyneth Paltrow och Samuel L Jackson spelar bra i viktiga roller och Phillip Seymour Hoffman är alltid bra även om han här har en väldigt liten roll. Det märks att det är PTA's debutfilm och den kommer inte upp i samma standard som hans senare verk (framförallt Boogie Nights & Magnolia) men det är ändå en mycket bra film där PTA återigen (eller de va ju första gången) får fram strålande skådespelarprestationer.
8/10
reflektion på Oscar 07
Jag skippade att se Oscars-galan i år men man kan ju inte komma ifrån galan ändå. Kvällens vinnare vart ju Martin Scorsese med bl a bästa film, regi och manus för sin film The Departed. Bland dom nominerade så är The Departed faktiskt den ända jag sett men jag tycker inte den är så pass bra att den ska vinna "bästa film". Samtidigt är det ju inte alls överraskande, jag menar akademin kan ju inte skita i Scorsese hur länge som helst och då är de ju bättre han får för denna film än någon halvtaskig rulle han kommer med sen eller att han får nöja sig med en heders-oscar eller nåt, hypotetiskt jag vet men ändå.
Annars då, som sagt så har jag nästan inte sett några nya filmer så de e ju lite svårt å avgöra om rätt vann å så men Forest Whitaker vinst i huvdrolls-kategorin för sin tolkning av Idi Amin känns välförtjänt. De klipp jag sett från filmen är ruskigt bra iaf.
Nu gäller det att kolla in lite filmer från de gångna året framförallt ska jag sikta in mig på dom mexikanska filmerna, alltså dom som är gjorda av dom mexikanska regissörerna Guillermo del Toro, Afonso Cuaron och Alejandro Gonzales Inarritu (Pan's Labyrinth, Children of Men respektive Babel). JAg får återkomma när jag sett nån av dom.
Annars då, som sagt så har jag nästan inte sett några nya filmer så de e ju lite svårt å avgöra om rätt vann å så men Forest Whitaker vinst i huvdrolls-kategorin för sin tolkning av Idi Amin känns välförtjänt. De klipp jag sett från filmen är ruskigt bra iaf.
Nu gäller det att kolla in lite filmer från de gångna året framförallt ska jag sikta in mig på dom mexikanska filmerna, alltså dom som är gjorda av dom mexikanska regissörerna Guillermo del Toro, Afonso Cuaron och Alejandro Gonzales Inarritu (Pan's Labyrinth, Children of Men respektive Babel). JAg får återkomma när jag sett nån av dom.
206 års Guldbagge
Nej det är ingen felskrivning. Däremot en felsägning av Krister Henriksson när han skulle dela ut priset till bästa film, och inte bara en gång utan två gånger. Detta, tillsammans med delar av filmparodierna och Sissela Kyle, var kvällens behållning. Eftersom svensk film inte är min tekopp så hade jag inte sett någon av filmerna som var nominerad (Zozo är den ända jag sett dom två senaste åren) och därför kan jag ju inte säga om det var rätt vinnare eller inte däremot tycker jag det är konstigt att en barn-musikal vinner mer eller mindre allt. Det har väl typ aldrig gjorts några musikaler i Sverige så det kanske va därför den fick massa priser. Dessutom är det knepigt att Farväl Falkenberg blir Sveriges Oscar-bidrag men inte får en ända Guldbagge. Utöver detta känns det lite märkligt att en filmkritiker, N-P Sundgren som för övrigt sagt att 2006 varit ett av dom sämsta svenska filmåret på länge eller nåt, får årets hedersbagge. Jag tycker det borde vara nån som håller på med film, inte bara skriver om det, som ska få ett sådant pris.
Nä man får väl hoppas att 207 blir ett bättre filmår för Sveriges del.
Nä man får väl hoppas att 207 blir ett bättre filmår för Sveriges del.
The Insider
Märkte att jag hade en film i min samling som jag inte hade sett nämligen The Insider. Det var ett ganska bra tag sen jag köpte den faktiskt.
The Insider handlar om en forskare, Jeff Wigand (Russel Crowe), på ett stort tobaksföretag som fått sparken efter att fått reda på att cancerframkallande ämnen används i cigaretter bara för smakens skull. Han skriver under ett tystnadsplikts-avtal med företaget men CBS 60 Minutes-producenten Lowell Bergman (Al Pacino) får nyss om storyn och vill göra en intervju med Jeff. Men hot från tobaksföretaget mot både Jeff och CBS försvårar det hela. Jag tycker filmen är riktigt bra framförallt tack vare Pacino & Crowe. Michael Mann står för regi och berättar på ett mycket bra sätt hur journalisten Bergman kämpar för att få ut sin story och hur Wigand kämpar för att försöka leva ett fortsatt normalt liv. Filmen är baserad på verkliga händelser.
Betyg 8/10
The Insider handlar om en forskare, Jeff Wigand (Russel Crowe), på ett stort tobaksföretag som fått sparken efter att fått reda på att cancerframkallande ämnen används i cigaretter bara för smakens skull. Han skriver under ett tystnadsplikts-avtal med företaget men CBS 60 Minutes-producenten Lowell Bergman (Al Pacino) får nyss om storyn och vill göra en intervju med Jeff. Men hot från tobaksföretaget mot både Jeff och CBS försvårar det hela. Jag tycker filmen är riktigt bra framförallt tack vare Pacino & Crowe. Michael Mann står för regi och berättar på ett mycket bra sätt hur journalisten Bergman kämpar för att få ut sin story och hur Wigand kämpar för att försöka leva ett fortsatt normalt liv. Filmen är baserad på verkliga händelser.
Betyg 8/10
Departed Affairs
Såg The Departed på bio idag och, ja vad ska man säga. Den är bra men den är alldeles för lik Infernal Affairs, HongKong-filmen som Departed är en remake av. Förutom ett liten förlängning av original-slutet (en onödig ändring ska tilläggas), längre början med mer bakgrund och en inte alltför givande kärlekshistoria (I Departed var huvudpersonerna med samma kvinna i IA så har dom varsinn och det är inte så mycket kärlek i den) plus några andra små ändringar så är dom båda filmerna nästan identiska, framförallt andra halvan av filmen, och därför tycker jag att Infernal Affairs är en bättre film. Departed har en bra sak och en dålig sak som inte originalet har. Den dåliga; Mark Wahlbergs karaktär Dignam som enligt mig är en av dom most annoying charachters ever. Den bra saken; Skådespelet. Det är absolut inget fel på skådespelarinsatserna i Infernal Affairs, tvärtom, men den har ingen Jack Nicholson som är underbar i Departed, men faktum är att Leo DiCaprio är minst lika bra. Dessa två gör Departed till en riktigt bra film men Infernal Affairs är fortfarande nummer ett, fast jag kan tänka mig att dom som sett dom båda filmerna i omvänd ordning tycker tvärtom.
Betyg: 7 eller 8 av 10 har inte riktigt bestämmt än
Betyg: 7 eller 8 av 10 har inte riktigt bestämmt än
Ich bin ein konspirationsälskare
Såg alldeles nyss Oliver Stones film JFK, den sanna historien om New Orleans chefsåklagare, Jim Garrison (spelad av Kevin Costner), som märker att mordet på president John F Kennedy inte gick till som det såg ut att ha gått till. Eller rättare sagt som regeringen, FBI, CIA och alla andra authorities ville att det skulle se ut. Större delen går ut på Garrison och company jagar vittnen och ledtrådar som kan bevisa att Lee Harvey Oswald inte va den ende skytten vid attentatet. Men upplösning i rättsalen, där framgångsrike buisness-mannen Clay Shaw (spelad av Tommy Lee Jones) anklagas för att vara delaktig i konspirationen mot JFK, höjer en bra film till en jäkligt bra film. Här får verkligen Costner brilljera och slutpläderingen är, om än väldigt sentimental och patriotisk, magnifik (att Garrison nästan börjar gråta va inte me i manus utan Costner vart så starkt påverkad av vad han sa så de kom naturligt). Under rättegången nämns även dom klassiska grejerna som "the magic bullet", "the grassy knoll" och "back, and to the left". I övriga roller finns också fantastiska prestationer av bl a Joe Pesci, Kevin Bacon, Donald Sutherland. Även Wayne Knight, mest känd som Newman i Seinfeld, är med och apropå det; kolla in avsnittet från säsong 3 där Kramer och Newman blivit utsatta för en spottloska och Jerry gör en parodi på slutpläderingen från JFK.
En annan sak som gör att jag älskar filmen är att jag är en sucker för konspirationsteorier i största allmänhet. Jag är dessutom väldigt duktig på tro på dom, eller jag är dålig på att avslå dom rättare sagt, jag håller gärna dörren öppen. Exempelvis att första månlandningen var fejkad eller att USA själva låg bakom 9/11 attacken (finns en film om det på nätet, Loose Change tror jag den heter)
Betyg på JFK då? 9/10
En annan sak som gör att jag älskar filmen är att jag är en sucker för konspirationsteorier i största allmänhet. Jag är dessutom väldigt duktig på tro på dom, eller jag är dålig på att avslå dom rättare sagt, jag håller gärna dörren öppen. Exempelvis att första månlandningen var fejkad eller att USA själva låg bakom 9/11 attacken (finns en film om det på nätet, Loose Change tror jag den heter)
Betyg på JFK då? 9/10
How do you shoot the devil in the back?
Såg nyss The Usual Suspects. Ett av filmhistoriens bästa slut någonsin, även fast jag sett filmen flera gånger och vet hur den slutar så får jag alltid the chills. I övrigt är ju filmen hur bra som helst också, en av tidernas bästa thrillers. Kevin Spacey, Gabriel Byrne, Benicio Del Toro alla är hur bra som helst
Solklar 10/10
Solklar 10/10